biografmuseet.dk
Forord | Søg | Kontakt
Skriv din historie

Danmarks Biografer
Oversigt
Stoleplaner
Litteratur
Biografkalender
Lærredstørrelser

Roadshow
3 Falke Bio
Europa Bio
Kinopalæet
Grand Teatret
Imperial Bio
Lido
Folketeatret


Store Filmformater

70mm Film
Todd-AO / Cinespace 70
Ultra Panavision 70
Super Panavision 70
CineMiracle
Sovscope 70
Super Technirama
Cinerama
Dimension 150
Cinema 180
SHOWSCAN
IMAX Dome
Motion Master

Nyt på biografmuseet

2017 | 2016 | 2015
2014 | 2013 | 2012
2011 | 2010 | 2009
2008 | Nyhedsarkiv

Bibliotek
Interview mm.
Film- og Kinoteknik
Filmfestival
Det Store Udland
Sensurround
 

Biografmuseet's Mission
Fra Bornholm til Skagen, Todd-AO er sagen: Læs om 70mm og Cinerama med de store knivskarpe billeder og fantastiske magnetlyd
• Artikler, nyheder og billeder fra den danske biografhistorie
• Alle læsere er inviteret til at skrive deres historie om oplevelser i de danske biografer

Indhold | Opdateret
Ris & Ros | Ansvar
 

Åbnet 1. januar 2005

Copyright © 1985 - 2070 "biografmuseet.dk". Alle rettigheder forbeholdes.
 

eXTReMe Tracker

Besøg in70mm.com om 70mm film, Cinerama og alle de store filmformater

in70mm.com

 

Historien om hur 70mm-filmer (och film i allmänhet) fick en ung man i Malmö att bli en obotlig cineast på livstid!

Tilbage til forsiden
Skrevet af: Lasse Walldov, Malmö i juli 2018Dato: 12.10.2018
Malmö har aldrig varit en riktigt bra biostad. Åtminstone inte under min uppväxt på 50- och 60-talen. Var man en passionerad filmälskare kunde endast Stockholm och möjligen Göteborg tillfredsställa ens behov till fullo. De svarta moln som kunde förmörka tillvaron även för cineasterna i dessa två i övrigt lyckligt lottade städer, var de mossiga censorerna på Statens Biografbyrå, de svenska distributörernas rädsla för ”smala” filmer längre än två timmar, samt den högst irriterande ovanan att plocka bort sånger eller delar av sånger ur de flesta musikaler. Till och med megasuccén The Sound of Music saknade ursprungligen Mother Superiors ”Climb Every Mountain”, men den dök upp igen när nya kopior skulle ersätta de gamla slitna originalen. Värst drabbade av denna klippklåda blev dock Rodgers & Hammerstein-musikalerna från 50-talet (man behöll endast två sånger i The King and I), samt Mervyn LeRoys Gypsy, som förlorade nästan halva sin speltid!

Problemet med Malmö, var att endast cirka 70% av alla filmer som gick upp i Stockholm hamnade på våra dukar trots att det på den tiden inte fanns en direkt brist på salonger. Men om en film hade lockat en liten publik i huvudstaden, var Malmös tre biografkedjor, Malmö Biograf AB/SF-Bio, Göta Film och Europa Film, ovilliga att ta hit den. Hur ofta var inte biografernas foajéer och entrégångar smyckade med aptitretande affischer och foton på ”Kommande premiärer”, för att några veckor senare plockas ner när filmerna i fråga blivit avvisade från repertoaren. Egentligen borde dessa oinfriade löften ha varit fall för konsumentombudsmannen, men sådant begrep inte en naiv ung man på den tiden.

En annan nitlott man drog som Malmöbo, var att många relativt populära filmer med väl tilltagna speltider som varit kompletta i Stockholm, inte så sällan kortades av en grym sax innan de nådde hit. Här ville man helst annonsera att visningarna startade kl. 7 och kl. 9; lätta klockslag för publiken att memorera och mindre övertidsersättning till biografpersonalen. Resultatet blev att många titlar som slaktats i riksmedia, ägde låg status eller ett svagt kommersiellt intresse, blev femton till tjugo minuter kortare hos oss än när de premiärvisats i rikets största stad. Detta var ”landsortens” förbannelse. (Elia Kazans mästervek "America, America" var stympat med hela 56 minuter när den nådde mina sydliga breddgrader. Oförlåtligt!)

Som en deprimerande följd av att ungefär 30% av alla i Stockholm visade filmer inte skeppades till Malmös biografer, missade denne något nördige cineast åtskilliga med spänning emotsedda titlar som till exempel The Legend of Lylah Clare, Harlow, This Property Is Condemned, It's Never Too Late, The Anniversary, Bus Riley's Back in Town, Love Has Many Faces, My Six Loves, Ship of Fools, Mary Mary, In the Cool of the Day, Dear Brigitte, The Moon-Spinners, The Brass Bottle, samt många, många andra. Okey, obskyra eller ointressanta filmer för kanske de flesta, men livsviktiga opus för denne skribent som slukade alla amerikanska filmtidningar som fanns till salu i Centralstationens tidningskiosk. Det kändes som livsviktigt att försöka se alla titlar som presenterades i de högt älskade månadstidskrifterna Screen Stories, Modern Screen, Photoplay och Motion Picture. Dessutom köpte jag Dagens Nyheter varje måndag, och klistrade in alla intressanta och efterlängtade premiärannonser i en klippbok. De filmer som hittade till Malmö erhöll ett stort rött markerkryss. De andra förblev sorgligt svartvita i flera år innan boken tyvärr hamnade i sopnedkastet av en städtokig moder.
 
Læs mere her:

Galleri: Malmø's Biografer for 30 år siden

Galleri:
Palladium i Malmø

Royal i Malmö - Den sista lyxiga dinosaurien

Introduktion til Royal historien


Ting og Sager i det Store Udland

Film och Biografupplevelser i Skåne

Sebastian, Julie og "Doctor Zhivago"

in70mm.com: 70mm film i Sverige

Internet link:


Biografer i Malmø (uddrag):

• Camera
• Palladium (_ - 1996)
• Royal (1961-)
• Metropol (1913 - 2001)
• Victoria (1912 - )
• Sandrew 1-2-3 (1938-1995)
• Spegel (1914 - 1998)
• Down Town (1987 - 1998)
• Scania / Biopalatset (1925 - 2007)
 
Palladium på gågaden i Malmø, 1984. Foto: Thomas Hauerslev

Ett betydligt bättre öde drabbade de 70mm-filmer och 70mm-blowups som togs eller köptes in för visning i Sverige. Här i Malmö kunde vi se samtliga *) i 70-kopior utom den italienska ”sword and sandal”-filmen Cartagine in fiamme / Carthage in Flames, Zulu, Is Paris Burning? och Song of Norway. Den första var en Corona Film import, de två följande Paramount-filmer, och dessa bolag hade Europa Film i Malmö ensamrätt på, men de hade inte någon biograf i staden som kunde visa detta storbildsformat. Något senare byggde koncernen den 70mm-utrustade nya Grand vid Värnhemstorget, men då var loppet kört för Terence Hill (alias Mario Girotti) i toga, Michael Caine på afrikanskt äventyr, och René Cléments stjärnspäckade ockupationsthriller i svartvitt. Och vad gäller den ”norska” operettmusikalen, ville tydligen det svenska Fox-kontoret att den skulle bli julattraktion 1970 i Sveriges tre största städer trots att de bestämt sig för att köpa in endast en, eller möjligen två 70mm-kopior från ABC Pictures. Malmö fick därmed nöja sig med en 35mm-visning på magnifika Royal.


*) Här måste jag dessvärre erkänna ett problem jag ställts inför vad gäller de ryska 70mm-filmer som togs in eller lånades ut till Sverige för kortlivade spelperioder på främst 60-talet. Förutom magnumeposet War and Peace / Vojna i Mir, som visades i två delar, och som jag såg på Scania två veckor i följd, är jag totalt osäker på om de andra titlarna överhuvudtaget hamnade i Malmö. Det handlar om en sovjetisk propagandafilm maskerad som turistinformation, en förljugen Tchaikovsky-biografi, en sentimental Anna Karenina, ett kommunistvinklat krigsdrama och några dammiga balettfilmatiseringar. Dessa frågetecken går naturligtvis att besvara om jag besöker Stadsarkivet i Malmö, och ber om att få spola igenom tretton år av Sydsvenska Dagbladet på mikrofilmrullar, men jag avstår helst. Hoppas detta är ett faktagranskande svek som kan förlåtas.

Undertecknads, och Malmös, första 70mm-upplevelse var när Scania återinvigdes med South Pacific som ”nya” Scania efter en teknisk och kosmetisk renovering 1959. Upplevelsen var enorm och avgörande för ett livslångt film- och musikalintresse! Strax därefter utrustades även praktfulla Palladium tvärs över gatan för 70mm-projektion, dock försedd med en synligt mindre duk än Scania, eftersom man fick rätta sig efter det maximalt utvidgade proscenium som tillverkades 1954 när salongen skulle anpassas för CinemaScope. År 1961 var det invigningsdags för Royal i det nybyggda Södertullkvarteret mellan Gustav Adolfs torg och Malmö kanal. Första film på denna superfräscha jättebiograf var visserligen inte en 70mm-produktion, utan Cinemiracle-attraktionen Windjammer. Den dög alldeles utmärkt. Senare blev Royal ett perfekt hem för alla reseskildringarna i Cinerama, och naturligtvis också för How the West Was Won och The Wonderful World of the Brothers Grimm. Jag minns dessa visningar som oerhört imponerande både tekniskt och emotionellt.

Först 1967 byggdes den sista biografen i Malmö med möjlighet att visa 70mm. Det var den tidigare nämnda ”nya” Grand (något senare endast Grand), som trots lyxigt bekväm inredning och ett toppmodern maskinrum, ytterst sällan lyckades genomföra perfekta visningar i vare sig 35- eller 70mm. (Jag misstänker än i dag att deras chefsmaskinist behövde glasögon eller var alkoholpåverkad under arbetstid. Hur ofta fick man inte rusa ut i foajén och informera vaktmästaren om att skärpan var uselt inställd eller att filmade ”hoppade”!) Dessutom var dukens proportioner vid 70-projektion endast marginellt större än när det visades film i ”scope”. På Grand kunde alla bolag boka sina filmer (invigningsfilmen var MGM:s Blow-up), men ägaren Europa Film verkade i första hand prioritera sina egna svenska produktioner och importer, samt utbudet från Paramount. På Grand gavs det enbart blowups när 70mm-premiärer hamnade på repertoaren: den oväntade jättesuccén Paint Your Wagon och de publika flopparna Les Demoiselles de Rochefort, Mayerling, Half a Sixpence , Monte Carlo or Bust! och Le Mans. Biografen omvandlades till ett Systembolag tjugo år efter invigningen.
 
 
Doctor Zhivago visades på Royal 15/12 1967 - 3/6 1968

Nej, för de stora upplevelserna i 70mm fick man besöka Royal och Scania och i viss mån Palladium. Eftersom ett flertal barnförbjudna titlar visades innan jag hunnit fylla 15 år, kunde jag inte se alla trots en ytterst hjälpsam pappa - som gärna ljög om min ålder - och en illa förfalskad skollegitimation. När det funkade blev man överlycklig, men det var en fruktansvärd känsla att bli avvisad vid entrén till biosalongen när man i veckor, månader och ibland i ett helt år, längtat efter att få se de här ”farliga” filmerna för minderåriga. Att Solomon and Sheba hade gått upp på repertoaren var jag inte medveten om, och Barabbas intresserade mig märkligt nog inte, men blödande sår i mitt hjärta orsakades av El Cid på Royal, Porgy and Bess på Palladium, och Cleopatra på Scania. Cleopatra fick jag äntligen avnjuta i Todd-AO nästan fem decennier senare under en storfilmsfestival på Imperial Bio i Köpenhamn, men El Cid har jag än i dag endast sett på DNR-skrubbade DVD och Blu-ray som använt gamla källor från 35mm. Även Barabbas ligger och väntar på en förstklassig transfer, helst så klart på en Blu-ray! (Den som finns som B-R i Frankrike är inte att rekommendera.) Mest sörjd och saknad av denne musikalentusiast är emellertid Porgy and Bess, som The Gershwin Estate hade juridiskt möjlighet att förbjuda för all framtida officiellt beskådande när den ansågs färdigkörd en bit in på 60-talet. De påstår tydligen än i dag att Otto Premingers personregi och mise-en-scène befläckade verkets goda rykte. Alltså, ingen VHS, ingen Betamax, ingen LaserDisc, ingen DVD, och ingen Blu-ray. Endast totalt ”unwatchable” piratversioner på hemmagjorda DVD. Ett verkligt sorgebarn!

Royal, Scania och Palladium blev alltså mina ”heliga tempel” för storslagna 70mm-visningar som än i dag kan generera gåshud när jag tänker tillbaka. Det gloriösa 60-talet stod för merparten av dessa underbara minnen. Jag flyttade till Stockholm i december 1971, och kom inte tillbaka till Malmö förrän sommaren 1977, och då var i princip storhetstiden för 70mm förbi. På Malmö Biograf AB ägda Scania (från och med hösten 1961 i Svensk Filmindustris regi) kunde man se filmer från de amerikanska storbolagen Fox, United Artists och Warner Bros. På Göta Film ägda Palladium visades enbart US-titlar från Columbia, MGM och Universal, men på Royal var det fritt fram för alla de sex ovan nämnda bolagen att boka sina filmer, eftersom denna då supermoderna biograflokal var planerad och byggd som ett samarbete mellan Göta Film och Malmö Biograf AB. Av de stora USA-bolagen var det endast filmer från Paramount som inte var välkomna at visas på Royal. Paramounts A-filmer fick fram till 1967 nöja sig med fina rymliga Rio, som dessvärre aldrig utrustades för att kunna projicera 70mm trots att den hade varit idealisk för ändamålet.

Scania var ingen speciellt vacker och inbjudande biograf, men den var imponerande i formatet och oerhört välskött rent tekniskt. Som publik kände man sig alltid trygg med visningarna vad gällde skärpa, ljusstyrka, aktbyten, ljudvolym och korrekta dukavmaskningar. Vacker var däremot den långa korridoren som efter biljettkassan ledde in till den inre foajén. Tack och lov finns denna promenadsträcka och dess fina målningar uppe vid taket fortfarande bevarade, men allt övrigt har omvandlats till ett möbelvaruhus. Scania hade i princip ensamrätt på samtliga Bond-filmer och Ingmar Bergman-filmer från 60-talet. Förutom perfekta 70mm-visningar var det även en fröjd att se CinemaScope och ”vanlig” Panavision på den lätt välvda filmduken. Scania var tillsammans med Palladium tvärs över gatan, den enda biograf som inte höll stängt under somrarna, och valet av reprisfilmer var till stor glädje för de som missat dem ursprungligen eller vistades semestertid i Malmö.

Palladium var förmodligen Sveriges vackraste och pampigaste biopalats. Den inre foajén var helt i klass med en charmig gammal teater, och själva salongen med sina vackra rosa-röda väggar och tak, mörka träpaneler och enorma lampkronor gjorde att man kände sig som en kung när man rivit sin biljett vid entrédörrarna. Palladium invigdes 1920, och fick genom åren genomgå en hel del nödvändiga och pietetsfullt utförda renoveringar som inte skadade skönhetsintrycket. Även här var de tekniska visningarna av så god standard att man alltid kunde känna sig trygg och belåten. Duken var inte svängd och inte lika stor som Scanias, men det var inget som man beklagade. Palladium tog sitt farväl som biograf 1996. Numera är lokalen omvandlad till ett hus för modern dans, konserter och teater i fickformat. Enligt min diskret framförda åsikt blev det nya salongsgolvet, det svarta sittplatsbygget och den nya väggfärgen i foajén inte till full belåtenhet.
 
 
"It’s a Mad, Mad, Mad, Mad world" Royal premiere 27 januari 1965

Scania och Palladium i all ära, men magnifika Royal – som fortfarande är vid liv - blev omedelbart favoritbiograf # 1 i och med invigningen med Windjammer den 15 mars 1961. Den perfekt välvda jätteduken var enastående, och den flott plisserade guldridån som gick uppåt och avslöjade en inre vit ridå som gick sidledes i båda riktningarna, lyckades alltid ge mig behagliga rysningar, speciellt när detta förlopp var perfekt koordinerat med avslutningen på en pampig uvertyr. (Rest nackhår uppstår fortfarande vid minnet av hur uvertyren till How the West Was Won sekundsnabbt gick över till förtexterna, decibelstarkt beledsagade av Alfred Newmans enastående partitur. Kan någon komponera musik av den här digniteten idag?) Eftersom Royal från dag ett på planeringsstadiet var tänkt för maximala visningar av Cinerama och kortlivade, nästan identiska Cinemiracle, var den ju även idealisk för Ultra Panavision 70 när detta nygamla anamorfiska 70mm-format återintroducerades med fanfarer 1963 via It's a Mad, Mad, Mad, Mad World. Sanningen var ju den, att MGM Camera 65 var i princip samma sak, men Ben-Hur (1959) blev endast till beskådande i ytterst få världsstäder i 2.76:1, och Raintree County (1957) fick tydligen alla se i 35mm om inte MGM möjligen gjorde några få 70mm-kopior för internt bruk. Malmöborna fick tyvärr endast uppleva två anamorfiska visningar av Ultra Panavision 70-filmer, projicerade i samma enorma bredd som Cinerama-titlarna med sina tre paneler: Stanley Kramers helgalna (”dinga”) magnumfars och George Stevens kolossala Jesus-fresk, The Greatest Story Ever Told. Båda var visuella knockouts som aldrig kommer att lämna mina näthinnor.

Salongen på Royal hade en idealisk sluttning, vilket gjorde att man såg perfekt överallt, till och med på bänkrad ett om ögonen orkade med ljusstyrkan. De första åren kunde man nästan enbart se filmer med paus på Royal, merparten i storbildsformat eller ”scope”. Det blev närapå en chock när det hade bokats titlar i sfärisk 35mm, men även dessa sällsynta undantag hanterades med teknisk perfektion och korrekta avmaskningar. (Jag tror mig minnas att min första sfäriska 1.85:1-”chock” blev Sunday in New York med Jane Fonda.) Royal fick också ”äran” av att visa de två första filmerna som blev ”uppblåsta” från anamorfiska 35mm Panavision-negativ till sfäriska 70mm-kopior, båda Columbia-filmer: Bye, Bye Birdie och The Cardinal. Enligt de artiklar och böcker jag läst vill man gärna kröna The Cardinal som den första blowup att visas offentligt. Men eftersom Bye, Bye Birdie erhöll sin Sverige-premiär i 70mm på Astoria i Stockholm den 12 november 1963 och The Cardinal fick sin världspremiär i Boston den 1 december 1963, så kan ju omöjligt Otto Premingers katolska melodram ha varit först ut. Kanske var den först ut att bli ”uppförstorad”, men ”Birdie” var bevisligen den första blowup som visades kommersiellt. Vid den tidpunkten var mina ögon och kunskaper inte tillräckligt finslipade för att se och förstå skillnaden mellan äkta 70mm och blowups. De var alla gigantiska upplevelser för en filmbesatt tonåring. Den första gång jag började ifrågasätta om det jag såg verkligen var genuin 70mm, var när Oliver! visades på Royal. Den tycktes mig ovanligt grovkornig och något oskarp, vilket för övrigt är märkbart även på den nuvarande Blu-ray utgåvan.

Här följer en förhoppningsvis korrekt uppräkning av alla filmer i 70mm-kopior som premiärvisades på Malmös tre bästa biodukar mellan oktober 1959 och årsskiftet 71/72 – med reservation för att några titlar från Sovjet saknas. De ”äkta” 70mm-filmerna Oklahoma!, Around the World in 80 Days, Ben-Hur, Mutiny on the Bounty, och The Last Valley, togs ursprungligen till Sverige endast i 35mm-versioner. Dock kom Around the World in 80 Days att reprisvisas i en eller två nyimporterade 70mm-kopior med start 1968, och Ben-Hur fick en ny omgång på svenska biografer i sfärisk 70mm 69/70. Spartacus, filmad i 35mm horisontell Technirama, fanns här i landet enbart som 35mm ”scope” vid premiären 1962, men den kom tillbaka tio år senare i Super Technirama 70. Walt Disneys Sleeping Beauty, även den fotograferad i Technirama, kunde ses i 70mm-visningar först tio år efter dess urpremiär.
 
 

7OMM-Premiärvisningar

 
70mm-premiärvisningar på Scania fram till och med 1971:
• Todd-AO: South Pacific, The Alamo, Can-Can, Cleopatra, The Agony and the Ecstasy, Those Magnificent Men in Their Flying Machines
• Ultra Panavision 70 (i sfäriska kopior): The Hallelujah Trail, Khartoum, Battle of the Bulge
• Super Technirama 70 (diskret blowup): Solomon and Sheba, Black Tights/Les collants noirs, Circus World, Custer of the West
• Super Panavision 70: Exodus, Cheyenne Autumn, Chitty Chitty Bang Bang, Krakatoa East of Java
• Panavision 70 (blowup): The Heroes of Telemark, The Sand Pebbles, Camelot, The Wild Bunch, Tora! Tora! Tora!
• Dimension 150 (sfärisk 70mm): The Bible… in the Beginning, Patton
• Sovscope 70: War and Peace/Vojna i mir
• 70mm-negativ av okänt ”varumärke”, avmaskat vid filmning till 1.85:1: PlayTime

70mm-premiärvisningar på Palladium fram till och med 1971:
• Todd-AO: Porgy and Bess
• Super Technirama 70 (diskret blowup): Barabbas
• Super Panavision 70: Lawrence of Arabia, Lord Jim, Ice Station Zebra, Mackennas Gold (delvis filmad i 35mm Panavision, så därför delvis en blowup)
• Panavision 70 (blowup): Operation Crossbow, Where Eagles Dare, Kelly's Heroes, Alfred the Great, The Shoes of the Fisherman, Anne of the Thousand Days, Sweet Charity
• Franscope 70 (blowup): Guns for San Sebastian
• 70mm-blowup från sfärisk 35mm: The Dirty Dozen

70mm-premiärvisningar på Royal fram till och med 1971:
• Todd-AO: The Sound of Music, Hello, Dolly!, Doctor Dolittle, Star!, Airport
• Super Technirama 70 (diskret blowup): El Cid, 55 Days at Peking
• Super Panavision 70: West Side Story, My Fair Lady, Grand Prix, Ryan´s Daughter, 2001: A Space Odyssey
• Ultra Panavision 70 : It´s a Mad, Mad, Mad, Mad World, The Greatest Story Ever Told, The Fall of the Roman Empire (OBS: “Romarriket” blev märkligt nog alltid kommersiellt visad i enbart sfärisk 70mm.)
• Panavision 70 (blowup): Bye, Bye Birdie, The Cardinal, The Great Race, Doctor Zhivago, Funny Girl, Far From the Madding Crowd, Goodbye Mr. Chips, Waterloo, Oliver!
• 70mm blowup från “academy ratio” (1.33:1): Gone With the Wind
 
 
Royal's Maskinist Hans Braman (1938 - 2017) med Royal's ISCO T-Kiptagon objektiv, 1990. Foto: Thomas Hauerslev

Tyvärr måste det nog motvilligt erkännas att så som 70mm-formatet frodades på inte minst 60-talet, var en epok som aldrig mera kommer att återupplivas trots en del tappra försök de senaste åren. Det finns helt enkelt för få för ändamålet korrekt utrustade biografer kvar, för få nya titlar, och kanske också ett för klent publikintresse. Vi har numera 3D, IMAX och oändliga möjligheter att ladda ner, streama eller köpa filmer för beskådande i allt från våra hemmabiografer till våra (suck) mobiler. Och när det väl ges en rar chans att få njuta av 70mm via en ordinär kommersiell visning blir upplevelsen inte så sällan en besvikelse. (70mm-festivaler arrangerade av entusiaster på korrekt utrustade biografer är fantastiska så länge det rör sig om nytillverkade kopior, men jag står inte ut med att se mina nostalgiskt dyrkade filmer i tusen olika rosaröda eller uringula nyanser. No thanks! Sådana föreställningar lämnar jag efter några minuter.) Det var bra nära en teknisk och konstnärlig tragedi när Royal körde Kenneth Branagh's Murder on the Orient Express i 70mm. Stolarna var nya och bekväma, och dukens höjd och bredd var i stort som man mindes från ”storhetstiden”, men inte kunde jag minnas usel skärpa, bleka färger, dåliga kontraster, grova vertikala repor (på splitterny kopia) och svajigt ljud som till råga på allt försvann någon minut vid tre tillfällen. Ärligt talat är det numera betydligt mera njutbart för denne skribent att uppleva film på Blu-ray hemma framför sin storbildsskärm med ett glas vin i handen. Ett tråkigt konstaterande visserligen, men jag vill ogärna ljuga. Förhoppningsvis har jag inte heller ”ljugit” vad gäller alla fakta och övrig information i den här texten. Min hjärna är fortfarande under kontroll (hoppas jag), men jag reserverar mig trots allt för möjligheten att jag kan minnas någon liten eller halvstor detalj felaktigt. Tar i så fall tacksamt emot rättelser.
 
 
  
Gå: tilbage - op
Opdateret fredag, 12 oktober 2018 06:24:11