Ninjas, Chucken och sjösjuka biokvällar |
Tilbage til
forsiden |
| Skrevet af: Thomas Nilsson, Sverige. Foto: Thomas Hauerslev | Dato: 08.10.2016 |
 Cinema
1-8 omkring 1986.Det är dags för en ny tur runt Köpenhamns gamla biografer. Nu har vi lämnat Vesterbro med klassiker som Saga och City-Bio – men vi håller oss fortfarande på Vesterbrogade och på rätt sida Rådhuspladsen. Den här gången är siktet inställt på Cinema 1-8. På 80-talet låg Köpenhamns mest spännande och färgstarka biografer i den ruffiga stadsdelen Vesterbro. Det var också på den brusande Vesterbrogade, vägg i vägg med sunkiga kebabställen och slitna snabbmatssyltor, som favoriterna Saga och City-Bio låg. Det var här vi kunde frossa i den sortens zombie, karate - och kannibalfilmer som totalförbjöds eller klipptes sönder i Sverige. Ju närmare Rådhuspladsen och turistströmmarna till Tivoli och Strøget vi kom, desto mer välstädade blev också biograferna och repertoaren. Men det fanns ändå flera guldkorn i de här krokarna. Ett av dem hette Cinema 1-8 och låg ett stenkast från tjuten från ”Rutschebanen” på Tivoli och korsningen där H.C. Andersen Blvd. möter Vesterbrogade. Succé trots skeptisk bransch Köpenhamns första multiplex-biograf hette ABCinema och låg på Rådhuspladsen 57, nästan mitt emot rådhuset på andra sidan torget. Biografen hade från början två salonger, men fick med åren ytterligare två. Steven Spielbergs tevefilm "Duellen" blev premiärfilmen i A-salongen när biografen öppnade i april 1973 och huvudrollsinnehavaren Dennis Weaver (som senare blev världsberömd som tevedeckaren McCloud) fanns också själv på plats. (I salong B var premiärfilmen "The Heartbreak Kid", en komedi med Charles Grodin och Cybill Shepherd.) Den danska filmbranschen var skeptisk till konceptet med multibiografer, men köpenhamnarna strömmade till och tack vare publiksuccéer som "Saturday Night Fever", "Grease", "Kramer mot Kramer" och flera av Rosa pantern-filmerna blev satsningen en ekonomisk framgång under 70-talet. (ABCinema stängde i mars 1989.) Mannen bakom biografen var Henrik Sandberg, son till regissören A. W. Sandberg som låg bakom de omåttliga populära Dirch Passer-komedierna. Under 70-talet köpte Henrik upp och renoverade gamla biografer, men byggde också nya, egna och blev Köpenhamns okrönte biokung. Det var också Sandberg som, sporrad av framgångarna med ABCinema, öppnade systerbiografen Cinema 1-8 på andra sidan Rådhuspladsen. |
Læs mere her: Kannibaler, Zombies och Italienska Jättehajar Cinema 1-8, København Internet link: |
 Cinema
1 omkring 1986.Tack och hej till porr i blått Köpenhamns andra multiplex-biograf - Cinema 1-3 - öppnade i juni 1974 på Vesterbrogade 2 i den gamla restaurangen Budapests lokaler. Den största salongen (som gick helt i rött) hade 160 platser och visade främst romantiska komedier och ”mainstream Hollywood-filmer”. I den gröna salongen (med 120 platser) rullade skräckfilmer och i den minsta, blå salongen (med 115 platser) körde man porr. 1979 fick biografen ytterligare tre salonger (med respektive 122, 90 och 57 platser) och bytte även namn till Cinema 1-6. Då kastade man även ut porrfilmerna. 1982 utökade man med två salonger till (på 90, respektive 100 platser) och spikade därmed namnet Cinema 1-8. I samma veva öppnades en lösgodisbutik i lobbyn, samtidigt som väggen in till grannen Burger King revs, så att biobesökarna kunde gå mellan biografen och hamburgerstället. Med så många salonger gick det inte heller att hålla koll på ett färgsystem för vilken slags film som skulle visas i respektive salong, så biofåtöljerna ändrades genomgående till klassiskt blå och mörkröda. Sjösjuka biokvällar Precis som på ABCinema var det revolutionerande med multiplex-konceptet att man körde samtliga filmer från projektorer i ett och samma maskinrum. På Cinema 1-8 byggde man maskinrummet ovanför salongerna och visade sedan film i de två största salongerna via spegelteknik och ”periskoprör” som stack ned i salongerna. Det fungerade väl sådär – jag minns att man ibland kunde bli lätt sjösjuk och att det kändes som att titta på film genom ett akvarium. I salong 3 hade man tänkt placera projektorn i ett separat rum utanför salongen, men en souvenirbutik stod i vägen och ägaren vägrade flytta på sig. Man byggde då ett litet maskinrum ovanför butiken och här använde man en vanlig projektor som placerades i ett vanligt maskinrum i byggnaden. Det sägs att när biografmaskinisterna dragit igång föreställningarna, så satte de sig på Gråbrødre Torv och drack öl tills det var dags att starta om filmerna. När biokungen Henrik Sandberg 1983 sålde hela sitt imperium till Nordisk Film – däribland ABCinema och Cinema 1-8 – satsade man stora pengar på att vidareutveckla ”periskoptekniken”, men utan någon större framgång. |
|
 Cinema
1 & 2 operatørrum.Stökig fritidsgård och exotiska burgare Invändigt var Cinema 1-8 influerade av de amerikanska biokomplexen, men exteriört hämtade man inspiration från biograferna i Paris med de stora, karakteristiska affischtavlorna ovanför entrén. Även om man främst körde mainstream-rullar här, var det ändå ett kul ställe att hänga på under 80-talet - och filmerna som var sönderklippta hemma på bio och video rullade alltid oklippta här. I slutet av 70- och i början av 80-talet var det också rätt exotiskt att käka snabbmat, Burger King och McDonalds fanns bara i Malmö och Stockholm – och i Köpenhamn, förstås – så ett Whopper Meal på Burger King var givet innan biobesöken på Cinema 1-8. Föreställningarna drog igång kl 12 och rullade sedan till efter midnatt. Under sena helgkvällar var det ofta stökigt med mycket spring och ”fis og ballade” i gången mellan hamburgersyltan och lobbyn. Med högljudda tonårsgäng som tillbringade mer tid med att umgås med varandra och leva rövare bland spelmaskinerna i lobbyn, blev det ganska mycket fritidsgård över biokomplexet. Alldeles till vänster innanför entrén fanns också en liten bar där skrålandet ofta försökte överrösta ljuden från ungdomarna som hängde vid de skräniga arkadspelen. I december 1991 stängde man salong 7 och 8 och döpte om biografen till Cinema. Den 31 maj 1992 slogs portarna igen för gott. En av de sista filmerna som rullade här var Terminator 2. Idag ligger här en krog vid namn Vesterbro Bryghus. |
|
 Københavns
Stjernebiografer omkring 1983.Cobra (1986) Seriemördaren ”Night Slasher” (gestaltad med ruggig intensitet av Brian Thompson) håller Los Angeles i skräck. Polisen står handfallen ända tills en ung kvinna, fotomodellen Ingrid (Brigitte Nielsen), råkar bli vittne till ett mord. Sylvester Stallone spelar den stenhårde snuten Marion ”Cobra” Cobretti som får på sin lott att skydda vittnet. Det visar sig snart att mördaren tillhör en sekt som planerar en ny världsordning och att man har ögon och öron inne i polishuset. ”Cobra” och Ingrid tvingas fly stan med sekten hack i häl och med den sadistiske ”Night Slasher” i spetsen. Stallone skrev själv manus, löst baserat på sin egen omskrivning av manuset till Snuten i Hollywood (som Stallone skulle spelat huvudrollen i) och på boken Fair Game av Paula Gosling. Den amerikanska censuren gav Cobra ett X (vilket normalt bara porrfilmer fick och som begränsade antalet biografer som fick visa filmen). Warners blev också förskräckta över hur brutal filmen var och tvingade regissören George P Cosmatos att klippa ned flera scener. I Sverige tog det ett år innan Cobra gick upp på biograferna. Eftersom filmbolaget misstänkte att censuren skulle totalförbjuda Cobra, så de brydde sig inte om att lämna in filmen för granskning. 1987 fick filmen, nedklippt av distributören, svensk biopremiär. Finalscenen, där ”Cobra” efter en våldsam fight spetsar mördaren på en stor krok i en fabrik, var förstås kortad. Forced Vengeance (1982) Josh (Chuck Norris) är säkerhetschef på kasinot Lucky Dragon i Hongkong. När maffiabossen Raimondi (Steve Cavanaugh) misslyckas med att köpa stället från ägarna, far och son Paschal, låter han mörda dem och tar över kasinot med våld. Josh ger sig ut på jakt för att hämnas sina vänner och skipa rättvisa, men blir samtidigt själv anklagad för morden och får polisen efter sig. Hyfsad action-rulle, regisserad av James Fargo (The Enforcer – hårdingen), med ett par rafflande fighter, men ingen av Chuckens bättre filmer. The Last Dragon (1985) Märklig och rätt töntig, men underhållande och numera kultförklarad action-Kung fu-musical (!) producerad av Berry Gordy Jr – mannen bakom det legendariska skivbolaget Motown. Leroy Green (spelad av Taimak, en 19-årig kampkonstnär helt utan skådiserfarenhet) får veta av sin tränare att han nått en nivå, ”The Last Dragon”, som gör att han fått magiska krafter. För att kunna frigöra dem måste Leroy få hjälp av mästaren Master Sum Dum Go som även den ökände, Sho´nuff - ”The Shogun of Harlem (Julius J. Carry III) - vill åt för att bli New Yorks härskande kampkonstnär, men som Leroy vägrar slåss emot. Samtidigt försöker arkadspelkungen Eddie Arkadian (Chris Murney) tvinga video-dj:n Laura (sångerskan Vanity) att visa hans flickväns senaste musikvideo i den populära, MTV-liknande teveshowen 7th Heaven. När Laura vägrar blir hon kidnappad av Arkadians män, men räddad av Leroy. Laura blir kidnappad och räddad en andra gång av Leroy, men då anlitar Arkadian Sho´nuff för att göra sig kvitt Leroy. 11 klipp på drygt 4 minuter krävdes innan censuren ansåg filmen lämplig att visas på de svenska biograferna. Class of 1984 (1982) Musikläraren Andrew (Perry King) blir chockad när han anländer till sin första dag på det nya jobbet. Skolan är nedklottrad och hårt sliten och eleverna tvingas passera metalldetektorer och kroppsvisiteras efter vapen. Kollegan Terry (Roddy McDowell) bär alltid revolver och förklarar att Andrew också bör beväpna sig eftersom våld och överfall tillhör vardagen. Skolan styrs av ett gäng kriminella elever, ledda av Stegman (Timothy van Patten), som snart ryker ihop med Andrew. När Stegman och hans gäng våldtar Andrews fru går musikläraren Charles Bronson på förövarna - och hans hämnd blir blodig. Class of 1984 är en av 80-talets hårdaste filmer och blev en stor Köpenhamnsfavorit. Texten i början av filmen om att handlingen är baserad på en sann händelse stämmer inte, men Mark L Lester (manus och regi) hämtade inspiration från diverse tidningsartiklar om verkligt skolvåld. Filmen blev totalförbjuden i flera länder. I USA fick den en X-stämpel och producenterna tvingades korta flera scener, bl.a. en där musikläraren ger en av gängmedlemmarna en omgång med en bandsåg i slöjdsalen. I Sverige klippte censuren bort lite dryg 1 och ½ minut, trots att distributören Succé Film redan hade saxat i filmen. Uppföljarna Class of 1990 (1990, regisserad av Lester) och Class of 1999 II: The Substitue (1994 som släpptes direkt till video) håller inte alls samma klass. |
|
 Cinema
2 med Kowa anamorphot, 1979.The Call Me Bruce (1982) På sin dödsbädd berättar en gammal man för sitt barnbarn om en ung, vacker amerikansk tjej som han träffade i New York när han var ung. Åtskilliga år senare är pojken vuxen och jobbar som kock för ett gäng gangsters i Kalifornien. Skurkarna kallar honom Bruce (Johnny Yune) för att han liknar Kung fu-legenden Bruce Lee. Den aningslöse Bruce råkar avstyra ett snabbköpsrån och blir hjälteförklarad av pressen, samtidigt som hans chefer kläcker idén att utnyttja Bruce som kurir för deras knarktransporter. Bruce fattar ingenting och blir bara glad över chansen att få åka limousin för att leverera ”mjöl” till maffians kontakter på väg till New York där Bruce hoppas kunna leta upp sin farfars gamla flamma. Fånigt charmig rulle som trots begränsad release blev en överraskande biosuccé i USA. När filmen släpptes i Sverige 1984 hette den Rent mjöl i påsen och var kortad med drygt 3 min. Uppföljaren They Still Call Me Bruce (med manus och regi av Yune) kom 1987. Angel – sista natten (1984) På dagarna är den 15-åriga skoltjejen Molly (spelad av den då 24-åriga Donna Wilkes) en välstädad mönsterelev med höga betyg. Ingen anar att hon på kvällarna förvandlar sig till ”Angel” och säljer sex på Hollywood Blvd. När en psykotisk mördare (John Diel) dyker upp och börjar ta livet av de prostituerade - och Angels vänner – drar Angel ut på stan med en långpipig Magnum-revolver för att hämnas. Osannolik, men kultförklarad och tidstypisk 80-tals ”revenge-rulle” som blev en oväntad framgång på de amerikanska biograferna. De tre uppföljarna (med olika huvudrollsinnehavare) Avenging Angel (1985), Angel III: The Final Chapter (1988) och Angel 4: Undercover (1993) floppade samtliga. Ninjans hämnd (1983) På 80-talet fanns det inget coolare än mystiska ninjas och de danska biograferna svämmade över av ninja-rullar. När Chos (spelad den största ninjastjärnan av alla, Sho Kosugi) familj överfalls av ninjas i hemmet i Japan överlever bara Cho, hans mamma och sonen Kane. Cho, som själv är en ninja, avsäger sig sitt ninja-arv, reser till USA för att starta ett nytt liv och öppnar en dockbutik bara för att upptäcka att han blivit lurad att agera täckmantel för heroinsmugglare av sin vän och kompanjon Braden (Arthur Roberts) som också visar sig vara en ninja. Braden ryker först ihop med maffian och dödar sedan Chos mamma innan de båda ninjorna ställs öga mot öga med varandra. Högt tempo och svindlande, benhårda fighter som givetvis gav den svenska censuren skrämselhicka. Även i USA klipptes film ganska hårt, både inför bio – och videoreleasen. Dvd-utgåvan släpptes helt oklippt. |
|
 Cinema
6, 1986Kör hårt (1983) En av ”Trinity-brödernas” roligaste filmer (som hette Cement I Armen på danska), trots att den har färre slagsmål än deras övriga rullar. Den buktalande slackern Rosco (Terence Hill) lurar Doug (Bud Spencer) som precis muckat från kåken att spöa upp några lastbilschaffisar på en vägkrog. Efter att ha blivit misstagna för vägpirater av polisen försöker det udda paret gömma sig på en flygplats. Där lyckas de sno till sig ett par flygbiljetter och hamnar i Miami där de tros vara CIA-agenter på undercover-uppdrag. Med en väska full av pengar blir de snart jagade av hejdukar till den mystiske K1 som planerar att skapa ekonomiskt kaos i världen genom att spränga en ”K-bomb” som raderar mänsklighetens förmåga att räkna. Fartfylld bagatell med knasigt skruvad intrig och många snurriga stickspår där manusförfattaren Marco Barboni (regissören Enzo Barbonis bror) lånat friskt från såväl Goldfinger och Diamantfeber som Älskade spion och Moonraker. Night of the Creeps (1986) En kväll 1959 kraschar en kapsel från rymden strax utanför en amerikansk småstad. Kapseln innehållet en utomjordisk parasit som dödar en ung kille som är på dejt med sin flickvän. Kroppen hamnar i en frysbox på ett universitetssjukhus, men blir 27 år senare stulen och upptinad av några collegestudenter, varpå rymdparasiten släpps lös och förvandlar alla som kommer i dess närhet till blodtörstiga zombies. Tonåringarna som slår tillbaka mot parasiterna som växer i antal har alla fått sina efternamn efter kända skräckfilmsregissörer; Carpenter, Romero, Raimi, Hooper och Cronenberg. Underhållande skräckkomedi, regisserad av Fred Dekker, som egentligen skulle regisseras av John Carpenter med Kurt Russell i huvudrollen. Filmen floppade på de amerikanska biograferna, men blev en stor succé på video. I Sverige hatade censuren zombies och exploderande huvuden på 80-talet, så filmen blev först totalförbjuden 1986, men släppt året därpå på video som Terror från rymden – nedklippt av distributören med drygt 3 min. Fun fact – bland zombiestatisterna syns Greg Nicotero och Howard Berger som idag ligger bakom effekterna i teveserien Walking Dead. |
|
 Biografannonce
sidst i 1970erneAmerican Ninja (1985) Joe (Michael Dudikoff) är stationerad på en amerikansk bas på Filippinerna. När hans kompani eskorterar en lagerkonvoj blir de överfallna av ett gäng rebeller. Joe lider av minnesförlust, men kommer i alla fall ihåg hur man slåss som en ninja och räddar sin överordnades dotter Patricia (Judie Aronson) undan kidnappning. Joe känner också igen en av rebellerna som Black Star Ninja (Tadashi Yamashita) och tillsammans med kompisen Curtis (Steve James) tvingas Joe utmana honom och samtidigt få reda på hemligheten bakom sitt mystiska förflutna. Den första, och minst dåliga, av totalt fem American Ninja-rullar. Chuck Norris var först påtänkt för huvudrollen, men det blev istället Dudikoff som knep rollen, trots att han inte aldrig tränat kampsport förut. Tidstypiskt småkul action med hyggligt tempo, men mediokra fighter och en alldeles för mjäkig Dudikoff. Filmen blev totalförbuden av den svenska censuren två gånger (1985 och 1986) – trots att filmbolaget klippte bort 8 min före den andra granskningen. Stick (1985) Biltjuven Ernest ”Stick” Stickley (Burt Reynolds) har precis muckat från fängelset. Kompisen Rainy (Jose Perez) plockar upp ”Stick” och ska bara ”fixa en sak” innan de åker hem. Ärendet visar sig dock vara kopplat till en knarkaffär som ballar ur. Rainy blir dödad och ”Stick” får, som enda vittnet, knarklangarna efter sig. ”Stick” ligger lågt en tid och får jobb som chaufför hos en excentrisk affärsman, men inser att han inte kan gå vidare i livet förrän han tagit itu med sina problem. ”Stick” konfronterar knarkbossen Chucky (Charles Durning) som då skickar sin bäste hit-man, albinon Moke, (Dar Robinson) att röja ”Stick” ur vägen en gång för alla. Stick har allt som kännetecknar en klassisk Elmore Leonard-story; färgstarka karaktärer, rapp dialog och skruvade vändningar, men filmatiseringen (som Leonard själv skrev manus till) blev en flopp. Författaren blev chockad över resultatet och vägrade prata med Burt Reynolds (som också regisserade filmen). Men allt var inte Reynolds fel. Filmbolaget gillade inte hans version, utan tvingade på honom en ny manusförfattare som skrev om andra halvan av filmen som fick spelas in igen. Tack till Thomas Hauerslev, biografmuseet.dk |
|
|
Gå:
tilbage
- op Opdateret mandag, 01 januar 2024 18:17:11 |
|