Kannibaler,
Zombies och Italienska Jättehajar |
Tilbage til
forsiden |
||||
| Skrevet av: Thomas Nilsson, Sverige | Dato: 01.01.2016 | ||||
 På 80-talet var klassiska Saga på Vesterbro i Köpenhamn en biograf som
ruvade på våldsam biomagi när den var som allra mest färgsprakande,
uppkäftig och förbjuden. Följ med när vi gräver bland minnen och gamla
kultfilmer som visades här.Blunda och föreställ dig att du står mitt i myllret på centralstationen i Köpenhamn – på klassiska Hovedbanegården. Du känner draget från de råkalla vindarna som tjuter kring träbjälkarna högt under taket. Lyssna på ljudet av duvorna som nervöst flaxar runt benen, knastriga högtalarutrop, skränet från ilskna fyllon som driver runt i kylan härinne och på resenärernas stressade fotsteg som ekar mot det hårda stengolvet. Öppna ögonen och tänk dig att det är tidigt 80-tal – och att det är dags att utmana stan som författaren Frank Heller en gång kallade för ”språngbrädan till kontinenten”. Det var också alltid här, på Hovedbanegården, som alla irrfärderna runt Europa under det vilda 80-talet för egen del började och slutade. Som vanligt går vi mot strömmen och vänder ryggen till Rådhusplatsen och de välstädade turistfällorna med Soft-is, wienerbröd och ”hygge” på Strøget. Istället tar vi sikte på det ”farliga” Köpenhamn - det slitna Vesterbro är stans ruffigaste, men också mest levande stadsdel. Det är också här som stans mest spännande biografer en gång låg – och som visade allt som den svenska censuren klippte sönder och totalförbjöd. |
Læs mere her: Ninjas, Chucken och sjösjuka biokvällar Saga Teatret, København Farvebillede af Carlton fra 1945 Internet link: hemmabiotidningen.se |
||||
Modelljärnvägståg och en touch av främmande läppar |
|||||
 Vesterbrogade
med Studio Bio, Saga Bio og City Bio. Foto Thomas HauerslevVi brukade ta vägen till Vesterbro via den nerpissade, rökdimmiga och klibbiga trappan på Hovedbanegårdens utgång till Rentlowsgade som alltid stank av hasch, pilsner, svett, spyor och rengöringsmedel. Men först gör vi som när vi var barn och stannar till vid den inglasade, underbara modelljärnvägen i den övre hallen. Vi stoppar en tvåkrona i myntfacket och drömmer oss bort en stund medan tågen rasslar runt bland idylliska danska småstäder och snöklädda alptoppar i miniatyr. En gammal trött alkis i luggsliten rock och pissfläckiga byxor hejdar sig på svajande ostadiga ben för ett ögonblick vid montern. Han följer också modelltågens snirklande med simmiga ögon. Det skitiga skägget spricker upp i ett förtrollat, skevt litet leende som förtvinar i samma stund som han inser att närmare än så här kommer han aldrig drömmen om att själv få resa långt, långt bort till en varmare, vänligare och bättre plats. I den skumt upplysta trappan på väg ut trängs vi med ångestladdade, härjade gestalter som med stirrig blick och darriga, såriga händer precis skjutit i sig dagens första ”Speedball”. I vestibulen spelas klassisk musik och volymen är så hög att det ekar mellan de nerklottrade väggarna. Musiken går i en ändlös slinga, dygnet runt, för att störa alla dessa sköra, vinddrivna existenser som häckar innanför portarna när regnet och kylan kryper in under skinnet på dem. Det påstods att vissa frekvenser plockats bort, så att de allra högsta tonerna sprack. Tanken var att oljudet skulle driva bort de tandlösa uteliggarna och de vilsna, neurotiska knarkarna, som blev gapiga och grälsjuka när de höll på att tända av, bort från ”värmestugan”, och tillbaka ut på gatan. Från den cigarrosande garderoben en trappa ned i vestibulen hörs vemodig jazz. Det var där nere Chet Bakers The Touch of Your Lips dånade framme vid disken och där jag brukade låsa in tågluffarryggsäcken i en av förvaringsboxarna - antingen i väntan på ett tåg söderut eller i fåfänga försök att förhala den oundvikliga sista resan med Helsingörståget hem och istället stjäla ytterligare några timmars livsbejakande Köpenhamnsvandringar. |
|||||
Bruce Lee, ninjastjärnor och en Saga med zombies och kannibaler |
|||||
 Saga
Bio april 1989. Foto Thomas HauerslevVi söker oss västerut på Istedgade och kvarteren med alla gamla sjaskiga barer, slitna kaféer, skumma lopphotell, bordeller, rökiga biljardsalonger, porrbutiker, och nerspydda bargolv. På de sunkiga sidogatorna doftar det hasch, grillad kyckling, pizza, shawarma, curry och vitlök. Vi passerar under skenet från de skrikiga neonskyltarna på Kakadu, Comet Bar och Spunk och kryssar fram mellan knarkare, ficktjuvar, langare, hälare, fyllon och prostituerade och andra trasiga människor i marginalen, mitt i det som den legendariske Köpenhamnsförfattaren Dan Turèll kallade ”Distriktet” innan vi letar oss ut i trafikdånet på den brusande Vesterbrogade. Här - på nr 25 - vägg i vägg med nattöppna kebabsyltor, porrbiografen Studio Bio, Scientologernas samlingslokal och Chr. Steinbachs Boghandel där vi köpte Hongkong-importerade Bruce Lee-tidningar, ninjastjärnor och nunchakus, låg biografen Saga. Den stora neonskylten på taket syntes ända uppe från Rådhusplatsen. Den gigantiska halvnakna blondinen på Studio Bios gråblå fasad var också ett klassiskt riktmärke i kvarteret. Tillsammans med City-Bio (se HemmaBio nr 11/2007), som bara låg ett stenkast ner på gatan, ruvade Saga på dansk biomagi när den var som allra mest färgsprakande, uppkäftig och förbjuden. |
|||||
Kravaller, slagsmål och rökbomber i salongen |
|||||
|
Saga slog upp portarna 1941, då var den Köpenhamns finaste
premiärbiograf och hade Nordens största filmduk. Den mätte för sin tid
imponerande 9 x 7,5 meter. Biografen var med sina 1 513 platser stans
tredje största. 1956 renoverade man salongen och byggde till en balkong.
Det gjorde att antalet biostolar ökades till 2 074 och biografen blev
därmed också Nordens största. Samtidigt byttes även den gamla filmduken
ut mot en 18 meter bred och 7 meter hög Cinemascope-duk. I maj 1969 fick John Waynes kontroversiella Vietnamdrama De gröna baskrarna Danmarkspremiär på Saga. Demonstranter rök ihop på gatan utanför biografen och kravallpolisen fick rycka ut. Det blev också slagsmål inne i salongen och vid ett tillfälle kastade någon in en rökbomb. Efter fyra dagars våldsamma protester plockade ledningen för Saga bort filmen. Det dröjde sedan tio år innan den visades på danska biografer igen – men då var det ingen som ens höjde på ögonbrynen. |
|||||
Blodiga häcksaxar och dödskallar i plast |
|||||
 Saga
Bio april 1989. Foto Thomas HauerslevI början av 70-talet öppnades flera nya multibiografer uppe runt Rådhusplatsen och köpenhamnarna började svika Saga. 1979 fick Saga en ny ägare som byggde om biografen som då fick tre salonger, varav den största hade 1 282 platser. I Sagas murriga, mörka och skamfilat inrökta salonger kunde vad som helst hända. På helgerna levde ungdomsgäng rövare och bråkade med fyllon, knarkare, luffare, prostituerade och andra kantstötta, förlorade skuggfigurer som använde biografen som sovhärbärge. På toaletterna en trappa ned var det ofta bråk och slagsmål. I trappan försökte langarna sälja på oss knark, stulna armbandsklockor, fejkade guldhalsband och annat krimskrams. Skyltningen på Saga var ofta makabert fantasifull– och inte sällan rätt provokativ. I foajéns skyltfönster, som sträckte sig längs med gången upp till salongerna, nålade man alltid upp de blodigaste och snaskigaste bilderna ur filmerna. Inför premiären av The Burning hade man dränkt en enorm häcksax i rödfärg och hängt upp den i ett av skyltfönstren. När Cannibal Holocaust rullade på Saga var det, förstås, dekorerat med plastdödskallar och skelettdelar. Jag funderade ofta på vem som var ansvarig för den färgstarka skyltningen. Jag kan inte tänka mig att det var de bistra, kedjerökande gamla tanterna i biljett-och godisluckorna, men vem vet … |
|||||
Porr, pop och rock'n'roll |
|||||
|
Saga hamnade på dekis och 1983 förvandlades biografen till en renodlad
porrbio. I juni 1985 gav ägarna upp och slutade helt visa film. Istället
förvandlades den stora salongen till en konsertlokal som höll Saga vid
liv fram till våren 1992. Här uppträdde bl.a. Nils Lofgren, R.E.M.,
Kraftwerk, The Pogues, Morrissey, Frankie Goes to Hollywood och
Sugarcubes med Björk. De två mindre salongerna övertogs av porrbiografen
Studio Bio vägg i vägg som fick en ingång genom en nybyggd liten
korridor. I november 1989 övergav porrbion de två Saga-salongerna och
fortsatte visa film i sina egna lokaler fram till 1991 då man helt lade
ned verksamheten. Trots protester revs hela kvarteret med Studio Bio och
Saga (och City-Bio med för den delen) sommaren 1997. Men filmerna från
Sagas våldsamma och blodtörstiga gyllene era lever fortfarande kvar … |
|||||
Sagas våldsamma och blodtörstiga filmerna |
|||||
 The Burning (1981)Kultförklarad rysare som lånar en hel del från Fredagen den 13:e, del 2. Men den här rullen är inte bara en ren plankning. Istället är den löst baserad på en urban skröna från 70-talet om en vanställd kolonivakt som återvänder till skogarna för hämnas på de ungdomar vars misslyckade skämt så när höll på att kosta honom livet. Filmen blev ingen succé, men Tom Savinis effekter blev desto mer uppmärksammade. Värt att notera är att både Oscarsvinnande Holly Hunter och Jason Alexander (George i Seinfeld) filmdebuterar här. Zombie – Flesheaters (1979) Tidernas bästa zombiefilm är regisserad av Lucio Fulci som blev både kultförklarad och avskydd för sitt extremvåld. I Italien hette filmen Zombie 2: Gli ultimi zombi i ett försök att slå mynt av framgångarna med George A. Romeros Dawn of the Dead (1978). Men Fulcis film är ingen riktig uppföljare. Öppnings- och slutscenerna (där de levande döda intagit New York) skrevs och filmades i efterhand för att ”haka på” Romeros film. Fulcis story börjar i New Yorks hamn där en till synes övergiven yacht driver omkring. När kustbevakningen bordar båten blir två patrullmän attackerade av en zombie. Anne (Tisa Farrow) förhörs av polisen när man upptäcker att båten tillhör hennes far som rest till en avlägsen västindisk ö där han insjuknat under ett forskningsarbete. Journalisten Peter (Ian McCulloch) får nys om historien och tillsammans med Anne och ett äventyrslystet par, Brian (Pier Luigi Conti) och Susan (Auretta Gay) spårar de hennes far till den lilla ön Matul. På Matul blir de snart varse vilka fasansfulla hemligheter som den mystiske dr Menard (Richard Johnson) envist försöker lösa, för när mörkret sakta sänker sig över djunglerna reser de döda sig ur sina gravar för att stilla sitt begär efter färskt människokött … Att ha sett Zombie Flesheaters på stor duk är en lika sällsynt som omtumlande upplevelse och mycket mer än bara ett osmakligt smörgåsbord av äckeleffekter. Sergio Salvatis närgånget vackra fotografi och Fulcis egensinniga öga för detaljer skapar tillsammans med Gianetto De Rossis chockerande realistiskt magstarka effekter och Fabio Frizzis hypnotiska soundtrack, ett magnifikt olycksbådande och oöverträffat genremästerverk. Filmens mest infamösa scen är förstås Olga Karlatos plågsamt utdragna ”ögonspetsarscen”, men även scenen där en zombie slåss med en haj under vattnet har blivit klassisk. Jättehajen - vindsurfarnas skräck (1981) Italienarna har alltid varit snabba med att ”casha in” på amerikanska kioskvältare med egna billiga, sämre versioner. Enzo G. Castellaris kalkonklassiker och skamlösa plankning av Steven Spielbergs Hajen är inget undantag. Storyn är nästan identisk, men allt är förstås mycket sämre i fråga om skådisar och effekter – inte minst hajen som ser ut som en uppblåsbar leksak från BR. Trots det var The Last Jaws på väg att bli en monsterhit i USA. Spielberg surnade dock till, drog distributören inför rätta och vann. Efter ett domslut försvann filmen från biograferna och förbjöds att någonsin visas i USA igen. På Saga skyltade man med stora vindsurfarbrädor i foajén – som vandaliserades av pilsnerpackade danska tonåringar sent samma lördagskväll som jag såg filmen. |
|||||
 Zombie Holocaust (1980)Här har producenten Fabrizio De Angelis oblygt kombinerat handlingen i både Zombie Flesheaters och Emmanuelle and the Last Cannibals (1979) – men det blir inte särskilt lyckat. Ian McCulloch är tillbaka igen och den här gången får han slåss mot både zombies och kannibaler. McCulloch spelar Dr Chandler som tillsammans med antropologen Lori (Alexandra Delli Colli) spårar uppätna kroppar från ett bårhus i New York till Molucca-öarna i Asien där de stöter ihop med den galne Dr Obrero som väcker de döda till liv. En del effekter är ganska snaskiga, men filmen saknar Fulcis brutala skärpa och ödesmättade stämning. Märkligt nog är det inte zombierna som äter människor här, utan öborna. Regissören Marino Girolamis slarvigt sminkade zombies stapplar bara omkring i djunglerna och stönar som ett helt ålderdomshem. Cannibal Holocaust (1980) Ruggero Deodatos våldsamma ”lost footage”-rulle om ett gäng ungdomar som blir dödade av kannibaler i Sydamerikas djungler när de ska göra en dokumentärfilm om Amazonas urinvånare tillhör filmhistoriens mest avskydda och mytomspunna filmer. Filmen beslagtogs av italienska myndigheter och regissören häktades tio dagar efter premiären, anklagad för att ha gjort en ”snuff-movie” (dvs. de som blir dödade i filmen blev också dödade på riktigt). Deodato var antagligen medveten om att ryktet skulle uppstå eftersom han övertalade skådespelarna att skriva på ett kontrakt om att inte visa sig för media förrän ett år efter premiären. När regissören insåg att han riskerade livstidsfängelse tvingades han visa upp rollbesättningen – och dessutom avslöja hur några av de mest kontroversiella specialeffekterna (bl.a. scenen med en kvinna som blivit spetsad på en påle) gjordes. Deodato friades från misstankarna, men dömdes till fyra månaders villkorlig dom för brott mot Italiens djurskyddslagar eftersom man dödade djur på riktigt i filmen. Cannibal Holocaust blev dock totalförbjuden i Italien fram till 1984 då en censurerad version släpptes. Bortsett från de osmakliga scenerna där levande djur slaktas är filmen fortfarande riktig bra och en sällsynt omskakande, plågsamt realistisk och ruggigt intensiv upplevelse. |
|||||
 Saga
Bio april 1989. Foto Thomas HauerslevDefiance (1980) En av många action-rullar på temat ”ensam-hårding-vägrar-böja-sig-för-kvarterets-gangsters-och-gör-våldsamt-motstånd” som blev så populära på 80-talet. Här är det en sjöman (Jan-Michael Vincent) på permission som bråkar med ett gäng som härskar över det bostadsområde där han tillfälligt bor. Det är varken originellt eller lika brutalt som om det hade varit Charles Bronson – men jag minns att folk tjoade upprymt i salongen. Det kan också ha berott på att det var helg och man kunde köpa öl i kiosken i Sagas entré. Den danska titeln Køllesmæk til hårde børster var, som vanligt, totalt obegriplig för alla utom danskarna själva. The House by the Cemetary (1981) Ytterligare en utskälld, kontroversiell rysare signerad Lucio Fulci. Rörig och stundtals rätt obegriplig story om ett mystiskt hus i New England där folk spårlöst försvunnit. Mördaren visar sig vara Dr Freudstein (Giovanni De Nava) – en 150 år gammal viktoriansk Dr Frankenstein-liknande zombie som gömmer sig i husets källare och som måste ha färskt blod då och då för att hålla sig vid liv. Det här är den tredje filmen i Fulcis inofficiella Gates of Hell-trilogi efter City of the Living Dead (1980) och The Beyond (1981). Filmen är slarvigt gjord och har fler logiska luckor än de flesta andra Fulci-rullar (och det säger inte lite). Samtidigt finns det scener som är andlöst kusliga, särskilt på Sagas stora duk och med Walter Rizzatis nerviga syntslingor dånande i de gamla högtalarna. Silent Rage (1982) Silent Rage var den sexfaldige f.d. karatevärldsmästaren Chuck Norris femte huvudroll. Här spelar han Dan Stevens, en småstads-sheriff i Texas som en kväll kallas till ett hus där John Kirby (Brian Libby), en inneboende psykiskt störd f.d. Vietnamveteran kallblodigt mördat sitt värdfolk. Kirby gör våldsamt motstånd och blir skjuten. Genomborrad av kulor skickas den döende Kirby iväg i en ambulans. På sjukhuset hamnar kroppen hos två genforskare som injicerar ett serum som inte bara räddar Kirby, utan också förvandlar honom till ett osårbart Frankensteins monster-liknade missfoster med nästan övermänsklig styrka. När Kirby rymmer från sjukhuset blir det precis som det stod på affischen; ”Vetenskapen skapade honom. Nu måste Chuck Norris förgöra honom”. När vi lämnade Saga pumpade adrenalinet i kroppen. Alla ville vi vara Chucken och gå ut och slåss i Vesterbros stimmiga mörker – fast det brukade sluta med ”nattamat” på någon av de billiga syltorna i närheten istället. |
|||||
|
|||||
|
Gå:
tilbage
- op Opdateret mandag, 01 januar 2024 18:17:17 |
|
