Royal Biografen i Malmö |
Tilbage til forsiden |
| Skrevet af: Lars Walldov, Malmø, Sverige | Dato: 24.11.2008 |
 Royal biografen i al' sin glans. Foto: Thomas HauerslevSmygpremiären för Malmökändisarna som ville synas ägde rum onsdagen den 15 mars 1961. På parkett fanns borgmästare, polismästare, brandchef, filmdirektörer, lediga skådespelare, och så vidare. Vid dörrarna till salongen stod sjömansklädda, Colgate-leende flickor och delade ut blommor, och framför ridån paraderade skeppsuniformerade musikanter innan Fylgia Zadig läste upp en prolog av Henry Richter. Efter den varmt applåderade visningen for många vidare till restaurang Kungsparken där det serverades räkor och vitt vin. Nästa kväll, det vill säga på den offentliga premiärföreställningen torsdagen den 16 mars 1961, kunde vanliga filmintresserade Malmöbor beskåda ”storfilm” i detta fräscht lyxiga och tekniskt avancerade filmpalats. Det handlar naturligtvis om invigningen av Royal-biografen i det då nybyggda Södertull-kvarteret i Malmö city. Royal var Skandinaviens bäst utrustade biograf med den största duken (8 X 20 meter); faktiskt den enda lokal i Norden som byggts och ritats speciellt för att kunna visa samtliga storbildsformat som tagits fram i USA under 50-talet. (Stockholm hade visserligen Vinterpalatset, men denna väldiga biograf var en omdesignad dansarena.) Cinerama, Cinemiracle, CinemaScope, Todd-AO, Technirama och VistaVision var bara några av de filmsystem branschen lanserade med pompa och ståt som uppkäftiga konkurrenter till det ständigt växande TV-mediet. Royals premiärfilm, Windjammer, var egentligen ingen ”riktig” film, utan snarare en megadokumentär om ett imponerande norskt skepp och dess natursköna seglats runt diverse exotiska och spektakulära miljöer. Windjammer hade filmats i systemet Cinemiracle (en kortlivad rival till Cinerama, som rent tekniskt var en nästan identisk process), vilket betydde att man hade använt tre intill varandra synkroniserade kameror vid inspelningen. I maskinrummet fanns också tre projektorer (plus en ”projektor” för det separata ljudbandet) som tillsammans slungade upp en jättelik, vidsträckt bild på den elegant svängda filmduken. Två synbara skarvar där filmerna möttes var oundvikligt, så om ljusstyrkan varierade i de olika projektorerna blev färgåtergivningen inte helt identisk på de tre bildfälten. Och om – hemska tanke – någon maskin skulle strejka, eller om en filmrulle skulle ”hicka” eller gå av; då blev det bråda, svettiga minuter i maskinrummet för den redan stressade tekniska personalen. Att hitta en perfekt nystart efter ett avbrott på en filmrulle kunde vara mycket komplicerat och tidskrävande. Men när allting fungerade som det skulle var upplevelsen av Cinemiracle och Cinerama mäkta imponerande. |
Læs mere her: Introduktion til Royal historien Classics at the Royal More classics Internet link: Detta är en något förkortad och uppdaterad artikel som ursprungligen fanns att läsa i programboken till Malmö International Film Music Festival 1996 |
ROYAL-BIOGRAFEN i MALMÖ – den sista lyxiga dinosaurien |
|
 "Windjammer", Royal's første filmRoyal var ett dyrt och ambitiöst projekt av Göta Films ägare, Sten Löfberg. Göta Film var den biografkedja i Malmö som 1961 även drev Palladium, Capitol, Saga, Göta och Aveny; samtliga numera borta förutom Palladium som omvandlats till en balett- och konsertlokal. Löfbergs största rival i Malmö var Svensk Filmindustri, vars biografer vid denna tidpunkt var Scania, Metropol, Alcazar, Amiralen, Piccadilly, Victoria, Fontänen och gamla Centrum i Limhamn. (Alcazar heter år 2008 Spegeln, Victoria används mest som intim konsertlokal, och Amiralen spelar musikaler under namnet Nöjesteatern.) Eftersom Royal-idén var så unik och kommersiellt intressant, tog Svensk Filmindustri kontakt med Löfberg, och snart hade de båda konkurrenterna ett ovanligt ekonomiskt samarbetskontrakt som gjorde att filmer från samtliga filmbolag som de två kedjorna hade ensamrätt på, kunde visas på Royal. För båda parterna var det självklart att Royal skulle representera något betydligt mera exklusivt än en ordinär ”bia”: här beställde man sina biljetter i förköp, man kom i god tid för att hänga av sig sina ytterkläder i den bemannade garderoben, och i pauserna drack man läsk med sugrör och åt godis i prasselpåsar som man inte fick ta med in i salongen. (Chokladkakor var dock godkända som förtäring inne i det heliga rummet.) Det fanns plats för 754 personer, och golvets ganska kraftiga sluttning medförde en perfekt balans mellan åskådare och filmduk. Speciellt om man satt placerad mellan rad 5 och 15, kändes det som om man befann sig mitt inne i filmens centrum, och för sin tid var Royals ljudanläggning i absolut toppklass. Den gigantiska guldridån var imponerande när den långsamt gick upp, och bakom denna fanns en genomskinlig vit ridå som gled åt sidan ljudlöst exakt när filmernas förtexter startade. Detta var en lyxbiograf av högsta klass! |
|
 "How the West Was Won" annonce.Efter ett antal mer eller mindre likartade ”dokumentärer” typ "Windjammer" ("Cinerama Holiday", "South Seas Adventure", "Seven Wonders of the World", etcetera) hade publiken tröttnat på dessa filmer utan intrig och skådespelare. Dessutom var personalkostnaden enorm. Cinerama-filmerna krävde sex maskinister – en för varje projektor, en för ljudet, och två för att spola tillbaka rullarna (”akterna”) och sätta nya på plats. Lägg därtill två biljettkassörskor, två vaktmästare, två garderobiärer och en eller två ”godistanter”. Tänk sedan på lönekostnaderna och allt annat som tillkommer, inklusive hyra av filmerna och marknadsföring . Behovet av ständigt utsålda hus vid Cinerama-visningar var dessvärre orimligt stort. Löfberg hade tack och lov varit så förutseende att han även utrustat Royal med två extra projektorer för visning av 70mm-film, ett betydligt mera lättskött och kostnadsbesparande storbildssystem som gav ifrån sig en superb bild med samma höjd som Cinerama, men med mindre vidd – och lyckligtvis utan irriterande skarvar. Scania på Södergatan kunde redan 1959 visa 70mm i form av systemet Todd-AO. "South Pacific" var en jättesuccé där samma år. Royals 70mm-visningar blev dock ”mäktigare” på den betydligt större duken, vilket Malmöpubliken kunde konstatera när de köat för biljetter till exempelvis "El Cid" och "West Side Story". |
|
 Något senare kom äntligen de två första Cinerama-filmerna med handling – om än väldigt episodiska. "How the West Was Won" togs emot med jubel i flera utsålda månader trots att folk hade börjat tröttna på skarvarna som i sina sämsta stunder kunde deformera en kanonkula till en misshandlad tennisboll två gånger innan den lämnade bildfältet. "The Wonderful World of the Brothers Grimm" visades däremot endast någon vecka på Royal med mindre än halvfulla salonger. Eftersom Cinerama hade börjat tappa fotfäste till fördel för 70mm-alternativet över hela världen, började bolagets chefer och aktieägare fundera på ett system som kunde projicera nästan samma vidd som Cinerama, fast utan tre klumpigt sammanväxta kameror och medföljande skarvar. Så 1962 köpte man MGM:s gamla patent på något som de hade döpt till MGM Camera 65, och som främst använts för att spela in "Ben-Hur", men som mycket få biografer hade erbjudit sin publik enligt de ursprungliga intentionerna. Camera 65 var ett system som filmade 70mm anamorfiskt, precis som CinemaScope gjorde med 35-mm film. Vid projicering på en Cinerama-duk var vidden kontra höjden cirka 2.75: 1, medan Cinerama hade ett format på cirka 2.90:1. En minimal skillnad med andra ord. Samt betydligt billigare och enklare att spela in och visa. Lägg därtill bättre skärpa, jämn färgåtergivning samt avsaknaden av de förhatliga distorterande linjerna. ”Cinerama utan skarvar” kallades detta nygamla patent med en enkel beskrivning, men den korrekta benämningen var Ultra Panavision 70. Direktörerna på Cinerama var emellertid noga med att deras gamla vackra blå-röda logotyp fanns med på alla affischer och annonser.Först ut år 1963 med att förföra biopubliken med nya (åtminstone för de flesta utanför världsmetropolerna som inte hade sett "Ben-Hur" ”korrekt”) vidsträckta, superskarpa upplevelser blev "It´s a Mad, Mad, Mad, Mad World". Denna bautakomedi fick även äran att bli Royals Ultra Panavison 70-premiär - en enorm succé för biografen. Senare kunde man också beskåda "Grand Prix" och "The Greatest Story Ever Told" på Royals fantastiska duk, men märkligt nog hamnade de flesta Ultra Panavision 70-filmerna på Scania, där de antingen visades i sfäriska kopior med avklippta sidor (2.20:1) eller utan anamorfiska linser på projektorerna, så att alla människor i dukens ytterkanter erhöll bananformade ansikten. Men 70mm var ett kostsamt system att arbeta med, och filmproducenterna gjorde allt för att förhindra omtagningar om de inte var absolut nödvändiga av tekniska skäl. |
|
|
|
 Det måste också påpekas att Royal inte enbart visade Cinerama och 70mm-filmer under sitt första decennium. Så många filmer i 70-kopior kom inte till Sverige för att kunna hålla Södertull-biografen fullt sysselsatt med storbildsformats-titlar året runt. (I Danmark var det annorlunda. Där visades nog ett hundratal filmer i 70mm blow-ups som vi i Sverige endast kunde beskåda i 35mm.) Både sfärisk och anamorfisk 35mm film fungerade alldeles utmärkt på Royals lätt konkava duk. På den ”gamla goda tiden” var skillnaden på bildytan mellan ”35” och ”70” enorm. Men dagens linser och ljusstarka lampor kan förstora 35mm film till betydligt större dimensioner än någonsin förr, så i praktiken skiljer sig synfälten för de olika formaten på Royal idag inte så mycket som man gärna vill tro. Det som än en gång irriterar är den ökade grynigheten och de något försämrade kontrasterna, men detta beror även på själva kopiornas kvalitet. De flesta är numera snabbduplicerade i labben; ytterst få har mångfaldigats efter äldre, mera pengaslukande kvalitetsmetoder. Royal är fortfarande Sveriges bäst planerade biografsalong av format större, men det är inte ofta man kan beskåda 70mm-filmer där. Svenska Filminstitutet äger många gamla kopior i sina fryslager i Stockholm, och någon gång då och då ges Malmöborna chansen till enstaka visningar av äldre filmklassiker. Senast det skedde i stor skala var 1996, då Malmö International Film Music Festival visade 20 stycken 70mm-filmer under 10 intensiva dagar. Men tyvärr är det ytterst få 70-kopior tillverkade innan 1980 som i dagsläget har behållit så mycket som 50% av sina ursprungliga färger. De flesta ser ut som orgier i rosa och rött. Och med blekningen följer också förlusten av perfekt skärpa och idealiska kontraster.Royal lever alltså tack och lov vidare i all sin (nästan) ursprungliga ståtlighet. Till och med några aningar av originaldoften från 1961 ligger kvar inne i salongen. Kanske behövs det nya 70mm-linser till de gamla välbevarade projektorerna, och det skulle inte skada om duken åter fick samma gigantiska proportioner som vid invigningen 1961. De underbara minnena från inte minst 60-talet kan alltså med överkomliga investeringar återskapas, till glädje för gamla veteraner som undertecknad, såväl som för yngre filmentusiaster som hade oturen att inte vara med under de gyllene åren. Sedan väntar vi bara på filmerna! |
|
| Gå: tilbage - op Opdateret mandag, 08 marts 2010 12:18:36 |
"It's a Mad, Mad, Mad, Mad World" annoncen